skola

Ni vet, den där känslan, när jag sitter där med eleverna, mitt i lärandet. Känslan fanns där idag och alla satt vi med varsin dator eller ipad framför oss och arbetade tillsammans …

Ni är säkert många som har förmågorna från läroplanen som något medvetet i er undervisning, bedömning, planering etc. Jag gör som jag alltid gör – jag trevar mig fram i jakt på att förstå, synliggöra och medvetandegöra. Längs med vägen brukar jag göra fel, misslyckas och sakta men säkert göra min ”vingliga” färd något mer rak och mot ett mål som jag till sist kan greppa.

Just nu felar och misslyckas jag i min ”jakt” att medvetandegöra förmågorna för mig OCH eleverna. Förmågorna har inte varit så synliga i min undervisning som jag idag önskar att de borde ha varit – varken för mig eller för eleverna. Därför blev jag oerhört glad när jag hittade Katja Mårtenssons förmågevägg, vilken fick mig att säga: Aha!!! Nu har jag trevat mig fram, genom Katjas förmågevägg, via Göran Svanelids artikel i Pedagogiska magasinet till att skapa FB-gruppen The Big Five. I The Big Five vänder och vrider vi på det mesta som har koppling till förmågorna i förskola, fritidshem, grundskola och gymnasium.

Och vad gör jag då tillsammans med eleverna för att synliggöra förmågorna? Ja, två saker har jag gjort så här långt:

På ipadpanelen har eleverna under de senaste veckorna fått skriva vilka förmågor de har arbetat med när de skrivit blogginlägg, gjort filmer i iMovie och recenserat appar. Här ser du ett exempel på det:

Det finns fler exempel om du går in på ipadpanelen. Under eller efter lektionerna får eleverna i par eller i grupp diskutera vilka förmågor de har arbetat med vid t ex en matematiklektion, en skogsdag eller en svenskalektion, vilket bara tar några minuter i anspråk. Den här bilden får illustrera det (även om inte eleverna står så här i klunga och pekar). Det här tycker eleverna att de har arbetat med under dagens matematiklekiton. I vanliga fall brukar de samlas framför förmågeväggen och berätta för varandra vilka förmågor de arbetat med och vilka moment förmågorna kan kopplas till.

Om detta är rätt väg att gå vet jag inte, men jag prövar mig fram tillsammans med eleverna. Och det märks redan nu att de ibland går förbi väggen och säger: Idag har vi arbetat med att planera, diskuterat och argumentera

Barnets namn är barnets namn. Det är en mänsklig rättighet att ha ett namn. Hur vi, var och en av oss, respekterar denna rättighet är alltid en fråga. Att ha ett namn är också att få sitt namn uttalat, att som barn känna värmen i rösten när namnet sägs, ropas på, manas till nyfikenhet, ropas tillbaka eller ropas ut till lek och allvar.

Namnet, mitt, ditt är något som vi en gång fått. Bakom våra namn står våra föräldrar. De har grubblat och tänkt, kanske på nya namn, kanske på historiska namn eller kanske ger de barnet det namn som de alltid önskat ge ett barn.

Mitt namn fick jag genom en sång. Den skrev min farfar. Jag träffade aldrig honom. Men sången kom att bära det namn jag en gång skulle komma att få. Mitt namn, ditt namn. Det är en viktig sak i skolan. Att omnämna med respekt och med värme barns namn. Bakom varje namn finns människan.

En måndagkväll i maj tillbringas lämpligen på föreläsning, T ex på Orkanen, där terminens sista skiftesföreläsning handlar om skolval och kunskapssegretationen i skolan.

Malmö och Landskrona är båda exempel på ekonomiskt och socialt segregerade städer. Tydligast har bilden varit när det gäller bostadssegregation. Men ny forskning visar att även kunskapsklyftorna växer – en utveckling som kan cementera all annan segregation. – Vad händer med undervisningen när de motiverade eleverna försvinner från skolan? Det är en grundfråga som Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, studerat och som knyter an till de larmrapporter som Lärarnas riksförbund och Skolverket nyligen lagt fram.

Jag tycker mycket om konceptet med öppna föreläsningar, och jag tycker ännu mer om att leva i en tid där de faktiskt finns tillgängliga för alla som har tillgång till en internetuppkoppling och någon form av dator. Skiftesföreläsningarna i Orkanen ges ungefär en gång i månaden under läsåret, de är oftast intressanta och givande, och alltid öppna och gratis, och alla är välkomna. De finns dessutom tillgängliga på nätet, så att även den som inte råkar befinna sig i Malmö vid rätt tidpunkt har möjlighet att ta del av dem.

Och ett alldeles särskilt tack till Mats som alltid påminner när det är dags!

Lärartycket går ut på att lyfta fram det bästa med vårt yrke. Efter att ha läst det här inlägget kanske du tror att mitt jobb är endast elände. Absolut inte. Tvärtom är det både roligt och givande. I bakgrunden finns det jobbiga, men här och nu finns glädjen.

Det var bland annat glädjen som Anne-Marie Körling sökte, men främst kanske den professionelles röst. Inifråntankar, inte spekulationer och tyckande av dem som står utanför.  Hundra röster från lärare i yrket. Mer än 100 till och med.

Camilla Lindskoug är den som organiserar hela härligheten. Hon har valt att inte fokusera på det som är jobbigt eller det som media lyfter fram. Det är inte bara elände. Istället listar hon saker hon tycker är roliga. Saker hon tycker om.

Min lista liknar hennes på många sätt.

Jag tycker om att få en kram av elever efter lov,  på morgonen, eller helt spontant bara för att.

Jag tycker om när de första svenska orden formas av den som nyss har kommit.

Jag tycker om att se hur eleverna hjälper varandra och hur översättningarna går från språk till språk tills alla har förstått.

Jag tycker om att se i elevers ögon när de har förstått. Hur lättade och glada de är.

Jag tycker om att lära mina elever att lära. Att tillsammans med dem finna strategier för utveckling.

Jag tycker om friheten i mitt jobb. Att jag faktiskt har fått ansvaret att forma en undervisning jag tror på, tillsammans med kollegor och ibland tillsammans med eleverna.

Jag tycker om att planera arbetsområden som passar alla elever där de är just nu. Texter de alla kan lära av. Uppgifter de alla kan göra. Det är en utmaning.

Jag tycker om blandning av rutin och nyheter i min vardag.

Jag tycker om att jag lär mig nya saker varje dag, att jag aldrig någonsin blir fullärd.

Igår blev jag visad till platsen där Selma Lagerlöf skrev Nils Holgerssons underbara resa. Jag stod under balkongen och tittade upp. Det var som om bokstäverna flög runt mitt huvud, som om Akka for över litteraturhimlen, som om jag stod närmare källan och inför mitt inre kunde jag se Selma Lagerlöf sitta med sin författarpenna och grubbla på hur hon skulle skriva in sig i Sveriges elevers hjärtan, de som tampades med katekeserabblandet och inte förstod så mycket av det.

Jag stod där under balkongen och tänkte. Så nära jag står en bok!

Det finns en text jag tror vi måste lyfta fram ordentligt. Den sätter saker och ting på sin spets. De alldeles för noggranna planeringarna till exempel, schemaläggning likaså. Texten lyder:

”Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskaper om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den (undervisningen) ska utveckla deras (elevernas) förmåga att ta ett personligt ansvar. Genom att delta i planering och utvärdering av den dagliga verksamheten och få välja kurser, ämnen, teman och aktiviteter, kan eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ansvar.”

Lgr 11, s. 8

Jag tycker denna text är en aning undanskymd i allt som rör planeringar och allt annat vi skriver om elever. Artikel 12 i barnkonventionen, också i skollagen, kan vi knyta an till uppdraget att möjliggöra rättigheten att ha insyn och kunna påverka allt det som angår eleven.

För någon vecka sedan eller så skrev jag på twitter om att många elever hade det så jobbigt privat att skolarbetet gick väldigt trögt. Jag fick tillbaka en kommentar som gick ut på att sådan information är för känslig för twitter. Vad skulle mina elever och deras föräldrar säga om de såg tweetet?

Jag har funderat en del på det här och insett att våra lärarverkligheter troligen är anledningen till att något som är min och mina elevers vardag är väldigt känsligt för någon annan.

Av de elever som går på IM skulle jag säga att minst 90% har problem som inte handlar om skolan som däremot påverkar skolresultaten väldigt mycket. Alltså privata problem. I min språkintrogrupp skulle jag säga att siffran är i princip 100%. Således skulle ingen av mina elever känna sig utpekad om hen läste mitt tweet. Snarare skulle hen vara glad över att jag visade att jag visste att hen inte bara sket i att plugga, utan att det faktiskt fanns en anledning. Och deras föräldrar? I de få fall där det finns föräldrar här och de faktiskt kan svenska, är jag tämligen säker på att reaktionen skulle vara densamma.

I en ”normal” klass (om nu sådana existerar) kanske det finns en eller ett par som lever i en sådan situation som mina elever gör. Hade jag varit lärare för en sådan klass och skrivit ett liknande tweet skulle eleverna och deras föräldrar säkerligen blivit upprörda. Då hade det handlat om att peka ut elever. Nu handlar det om ett konstaterande av att vissa perioder är väldigt tunga för i princip alla mina elever.

Min lärarvardag handlar inte om stora högar med inlämningsuppgifter eller nationella prov. I år har jag fyra elever som gör NP för år 9 i svenska som andraspråk. Istället handlar det mycket om att vara en katalysator för eleverna som hjälper dem att hitta sin motor och få igång sitt skolarbete. De lär sig ett helt nytt språk. Ibland går det lekande lätt, men ibland står det helt stilla.  De har alla flytt från ett land, de flesta från krig, många har lämnat sina föräldrar och/eller syskon kvar. Alla har lämnat sina vänner, sin skola och sitt gamla liv. Mycket handlar därför också om att vara en stabil vuxen som orkar lyssna. En vuxen som tycker om och som inte ställer orimliga krav.

Nummer ett är att alltid bli glad när eleverna kommer. Oavsett vad klockan är, oavsett hur länge de varit frånvarande. Att alltid höra av sig om de inte kommer på morgonen, visa att de är saknade. Inte skuldbelägga. Aldrig skuldbelägga.

Vid andra tillfällen är det på plats att tala om vikten av närvaro. Vikten av att alltid göra sitt bästa. Men just då, när det är svårt att ta sig upp på morgonen, när natten varit fylld av mardrömmar om krig. Då är det inte läge att göra annat än att krama och välkomna.

Nummer två är att delegera. Att se till att eleven får den hjälp de behöver av andra. Kurator, skolsköterska, socialtjänst, BUP, traumaenheten – det finns många andra som har kompetenser som vi lärare inte besitter. Vi måste hjälpas åt kring eleverna.

Nummer tre är att även lämna över det som gnager i dig. Vi har handledning varannan vecka där vi kan ta upp saker som är jobbiga att hantera. Det är guld värt. Ibland får jag veta saker jag önskar att jag inte visste. Det kan vara svårt att hantera.

Nummer fyra är att fokusera på att verksamheten vi arbetar i är en skola. Skolarbetet måste stå i centrum. Vi gör ingen  en tjänst genom att ta bort allt skolarbete och tycka synd om. Vi kan anpassa och ska anpassa, men aldrig ursäkta. Små, små steg framåt kan alla ta. Krav måste vi ställa. Alltid. Men kraven ska vara anpassade efter individen. Alltid.

Igår fick jag information om en ny bok som Liber ger ut som heter Nytt land och ny skola. Jag hoppas att den kan ge mig och mina kollegor lite fler tips om hur vi kan göra för att våra elever ska må så bra som möjligt.

Jag skulle åkt på konferens i juni. I går ringde arrangören och talade om att på grund av för få anmälningar får de ställa in konferensen. Det ställer planeringar på huvudet och förändrar förutsättningar, som inställda konferenser, särskilt när de är rätt tidsomfattande, gärna gör.

Men det innebär också att jag nu kan börja läsa den bok som jag fick i julklapp, men har sparat och sparat för att ha att läsa just under den konferens som nu ställts in.

Jag började på den i går kväll, och hittills är den just precis så underbar som jag hoppats.

Det är inte bara i Sverige pojkarna visar upp sämre resultat än flickorna. Det är så i andra länder också. Det är ingen ursäkt bara ett konstaterande. Och jag tänker att vi alla måste ta en allvarlig funderare över vad vi själva gör, hur vi är och vad vi säger till pojkarna i våra klassrum.

Jag är rädd att en del av problemet är att vi lärare fostrar i alldeles för hög grad. Det betyder att vi säger till och tystar ned. Vi tänker att pojkar låter för mycket och att de inkräktar på flickornas utrymme. Ja, pojkar låter precis som flickor låter. Ibland kommer pojkar i grupp – då låter de ännu mer. Det största problemet är nog att vi inte lyssnar utan tystar pojkar.

Och de små pojkarna som kommer in i skolsystemet och ska lära sig att sitta still. Ringen är en plats för att lära sig lyssna och sitta still. Inte för att få ett innehåll att sitta still kring, inte för att få tala, tänka och fundera kring något som alla andra klasskamrater också ska tänka och fundera kring. Jag har ofta tänkt att jag aldrig skulle orka vara en liten kille som ständigt får höra att jag inte kan sitta still. Det skulle krypa myror i min kropp och hela jag skulle känna oro för att jag själv inte kunde. Jag skulle bli ännu rörligare.

Och jag hör killar vilja en hel massa saker som kan höra undervisningen till. Och hur vi blir döva för deras förslag och säger inte nu, kanske sen, men inte nu. Jag hör pojkar säga att de vill räkna hela matematikboken för att det är roligt men inte sedan få göra mer än till sidan den och den.

Och den läsebok pojkar ska läsa ur är kanske inte den de intresserar sig för. Kanske lyssnar de otroligt gärna på lärarens högläsningsbok men den egna läsningen sker allra helst i kataloger eller kartböcker. Och då räknas deras läsning inte alls till läsning trots att kartboken är ofantligt krävande att läsa och förstå.

Kanske gör vi pojkarna högljudda och blasé för att de aldrig får sin röster lyssnade till. Jag tror också att lärarens inbjudan till kontakt med nyfikenhet på hur pojkar tänker, vad de intresserar sig för och hur de vill lära är en möjlighet att inkludera pojken i undervisningen.

Jag har mött flera elever som inte vill något hellre än att läraren inte ser på dem som stökiga utan ser att de vill uppföra sig och lära. Och någonstans tänker jag att varje lärare måste göra upp med sin bild av pojken som elev.

Och den pojken som sitter tyst, inte är med – hur och vem tänker på honom?

För ett tag sen diskuterade jag standardiserade prov på  Helena von Schantz blogg. Diskussionen avslöjar en del underliggande uppfattningar om hur världen är beskaffad. Nationella prov kritiseras för att de inte mäter tillräckligt bra eller rättvist.

Verktyget, det standariserade testet, är alltså inte tillräckligt vasst. I diskussionen erkänns oftast att det inte finns några helt rättvisa eller helt objektiva mätningar, men det enda man kan göra är fortsätta att vässa verktyget förkomma så nära som möjligt.

Den underliggande världsuppfattningen i resonemanget är den moderna uppdelningen (Descartes) i subjekt-objekt (i det här fallet undersökande lärare- undersökt elev). En sådan uppdelning är inte möjlig, i själva verket består världen alltid av sammanvävningar. Dock ordnar vi världen som om uppdelningen vore möjlig. När sedan uppdelningen blir alltför problematisk att upprätthålla, som i fallet med standardiserade, förment objektiva, kunskapsmätningar så förespråkar man istället mer och tydligare separation för att slippa ge upp sin världsbild.

Ytterligare en grundläggande uppfattning om världen som debatten vilar på är den om måttet. I filosofisk mening är måttet vår existens transcendentala grund. Det som inte kan mätas finns inte. Vi skyr det omätbara, det är bara konstigt och oförståeligt. I tider när traditionella måttstockars legitimitet undergrävs så är det inte konstigt att det ropas på nya, bättre måttstockar. Beträffande standardiserade tester är vi ju egentligen bara en informationsteknisk innovation ifrån det total(itär)a big brotherskolsystemet.

Istället för att ropa på ytterligare separation av den upplevda subjekt-objekt-uppdelningen och istället för att ropa på nya, bättre, måttstockar så borde vi kanske ifrågasätta vår världsbild och se vad som händer om vi ändrar den. Kan vi komma på något nytt?

Bloggat: skola, skolan, filosofi, världsbild, ontologi, pedagogik, lärare, elev, politik, skolpolitik, utbildningspolitik, utbildning

I kommentarerna till mitt inlägg Skolvalet och segregationen blev det diskussion om ”kamrateffekten” och jag försöker här konkretisera med tre vardagsexempel. Kortfattat kan man säga att kamrateffekten verkar på tre plan; kamrater kan fungera som positiva förebilder, som hjälp till de som inte riktigt förstått och som grädde på moset befäster de som förklarar för sina kamrater sina kunskaper på ett effektivt sätt; alla är vinnare!

1) Elever i år 6 arbetar med arbetsområdet ”yrken” och ska i grupper om 3-5 elever genomföra en intervju med någon ur en vald yrkesgrupp. Intervjun och en kort faktatext ska sedan sammanställas skriftligt på en dator så att den kan sammanföras med de övriga gruppernas arbete och bilda en ”tidning” som alla elever får utskriven.

Några elever är duktiga på att komma på frågor, andra på att intervjua, på att uttrycka sig väl skriftligt eller på att sammanställa det hela på datorn; en grupp sammansatt av elever med samtliga dessa olika egenskaper lyckas förstås bäst och under arbetet överför de en del av sina kunskaper och färdigheter till sina kamrater. Eleverna sporras förstås också av andra gruppers resultat och det de lär sig kan användas i nästa arbete av liknande typ.

2) I år fyra arbetar man med ordklasser på ett ganska traditionellt sätt, men en enkel liten tävling livar upp stämningen. Klassen delas in i grupper och läraren förklarar hur man bygger en ordkedja där sista bokstaven i ett ord utgör första bokstaven i nästa. Den första tävlingen handlar om substantiv och grupperna får 1 minut på sig att diskutera hur de ska göra, sedan ger läraren klassen det givna första ordet och den grupp som efter 2 minuters skrivande har flest korrekta substantiv vinner. En kedja kan alltså se ut så här: bil, lås, sagobok, kotte, ekorre, eka, apa …. Man fortsätter sedan med adjektiv och verb och diskuterar till slut vilken ordklass som var svårast att komma på ord till och hur det kan komma sig. ”Träna er på att använda adjektiv i era texter så kommer det att bli lättare nästa gång vi kör den här tävlingen!”

Under den förberedande minuten förklarar de som är säkra på vad som utmärker en ordklass det för sina kamrater och jag kan faktiskt nästan dagligen höra elever i den här klassen påminna varandra om att använda adjektiv i texterna.

3) I år fem får eleverna flera matematiska problem att lösa i grupp. När tiden är ute väljer läraren ut en elev från varje grupp som får redovisa gruppens lösning för resten av klassen. De redovisade lösningarna diskuteras i helklass och jämförs med andra gruppers lösningar och det blir uppenbart att samma problem kan lösas på många olika sätt.

Den här formen av grupparbete gör att alla i gruppen måste vara säkra på hur lösningen och metoden ser ut, eftersom vem som helst kan bli ansvarig för att redovisa gruppens tankar. Man utnyttjar alltså kamrateffekten både i själva grupparbetet och senare när de olika lösningarna jämförs; och det är inget snack om att många elever suger åt sig mer av sina kamraters lösningar och resonemang än när läraren går igenom lösningar själv. (Självklart ger även läraren sin input.)

Jag är övertygad om att många av mina läsare har fler exempel, så fyll gärna på!

Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, utbildning, pedagogik, kamrateffekt, kamrateffekten

Och det är det som är styrkan i det kollektiva!

UR intervjuade flera deltagare på årets SETT-mässa. Dessa finns nu på Didaktikens verktyg, en sajt som UR står bakom. Det korta klippet där jag säger något hittas i högerspalten här på sidan. Tja, så mycket klokt hinner man inte säga på några sekunder. Tänkte nog mest på att jag måste hålla det kort, kort när [...]

Jag har förmånen att möta olika människor. Ibland möter jag dem i litteraturen. Ibland möter jag dem i verkliga livet. Här möts Herta Muller, en ung bloggerska och jag över kardemummabullar, kaffe och i samtal över skolan.

… och på ett litet café med gamla bord och stolar, gammalt porslin kan nya tankar komma och nya ord få sägas. Man ska aldrig underskatta kaffestunder.